Detta är ett arbetsdokument under utveckling. Den färdiga versionen kommer att publiceras på annan plats och i annan form. Version 1.4.
Välkommen till berättelsen om Kvisthamrabacken – vår lilla alp i Roslagen.
PrologStarten av Friluftsfrämjandet
Vid sökandet i gamla protokoll från Norrtälje Stads idrottsstyrelse dök en paragraf upp – det officiella meddelandet i september 1943 om att det i Norrtälje bildats en lokalavdelning av “Föreningen för Skidlöpningens och Friluftslivets främjande i Sverige”. Vilka som var med och bildade lokalföreningen framgår inte av protokollet, men det går säkert att hitta i andra dokument.
I begynnelsen – om backen
Längst in i Kvisthamraviken på södra sidan finns ett kuperat bergsområde där det för minst 100 år sedan gick en stig upp i den branta sänkan “ravinen” mellan två bergsområden. Området är ungefär 100 meter brett (öst-västlig riktning) och 150 meter långt (nord-sydlig riktning). Stigen var en genväg ner till Norrtälje för torpen som låg uppe på Östhamrahöjden: Grindstugan, Smedstorpet, Oppstugan, Björnöberg och Brandvaktartorpet.
Där började några entusiaster att bredda stigen, hugga undan lite sly och några träd. Om det var på eget bevåg och lagligt/olagligt förtäljer inte historien. Detta hände i slutet av 1930-talet. Det var Norrtälje stad och dess idrottsstyrelse som var ansvariga för området och planerna på att utveckla en skidbacke. Efter en genomläsning av gamla protokoll från idrottsstyrelsen från 1943 till 1971 har vi hittat ett antal ärenden som är kopplade till Kvisthamrabacken.
Decennium1940-talet
Den 28 september 1943 skickade Norrtälje Idrottsförening (NIF) in en skrivelse till idrottsstyrelsen, undertecknad av Harry Åvall, som löd:
“Undertecknad Norrtälje Idrottsförening, får härmed vördsamt anhålla om beviljandet av ett anslag på kronor etthundrafemtio (150.–) för förbättrandet av slalombacken. I backen måste en del schaktning och jämningsarbete företagas. Dessutom vore det önskvärt att en väg finge röjas strax intill backen. Detta för att de åkande ej ska behöva hindras av mötande, samt för att förhindra olyckor vilket lätt kunna uppstå i synnerhet om många åkande samtidigt vistas i backen. En del röjning och borthuggande av småbuskar kommer att ombesörjas av föreningens egna medlemmar.”
NIF fick sina 150 kr och vad som gjordes på 40-talet har inte gått att spåra. Av skrivelsen att döma kan det ha funnits någon form av åkyta i den branta ravinen ner mot Kvisthamraviken redan tidigare, eftersom man ville göra en “förbättring av slalombacken”.
*Harry Åvall var en stor idrottsledarprofil i Norrtälje och drivande i det mesta som hade med idrott att göra på 1940-talet och framåt. Han kom att ingå i idrottsstyrelsen och var med och startade idrottsparken uppe vid fd flygfältet (norr om Sportcentrum).
Decennium1950-talet
Sedan gick det 10 år innan backen dök upp i stadens protokoll igen.
Den 3 september 1953 fick tekniska kommittén i uppdrag att “under höstens lopp låta utföra erforderliga röjnings- och förbättringsåtgärder i skidbacken vid Kvisthamraviken”.
Den gränsen kom att visa sig vara en bromsande faktor i 50 år i utvecklingen av backen. Den markerade ytan gick även ut en bit på isen på viken – det var populärt att åka störtlopp rakt ner och komma så långt som möjligt genom vassen och ut på isen.
Decennium1960-talet
Nästa gång backen dök upp i protokollen var i oktober 1962, då en skrivelse kommit styrelsen till handa från lärarhåll om önskvärdheten av röjning av buskbeståndet i skidbacken på Björnösidan – “denna utgör ett livligt frekventerat utflyktsmål under skidsäsongen för barnen.”
Idrottsstyrelsen beslöt uppdraga åt ordföranden att hos byggnadskontoret göra framställan om medtagande av detta arbete bland sina skogsröjningsobjekt instundande vinter. Redan i december 1962 fick dock ordföranden nobben från byggnadskontoret, men man gav Herr Törnqvist (troligtvis läraren som gjort skrivelsen) att utföra arbetet. I samband med “Operation dagsverke” i skolan röjde man av strandområdet nedanför backen. Idrottsstyrelsen beslöt godkänna åtgärden.
Det verkar ju vara Herr Törnqvist som vi har att tacka för att röjningen fortsatte på tidigt 1960-tal. Man fortsatte breddningen av backen under 60-talet.
Liftens tillkomst
Man insåg snart att vandrandet uppför backen var tungt och jobbigt, och i andra backar i Sverige hade skidliftar börjat sättas upp. Stadens idrottsstyrelse undersökte möjligheterna att få tag på en släplift.
1967–68 tillverkades en lift av Bröderna Nyströms Smidesverkstad i Norrtälje med stålvajer och aluminiumhandtag som man kunde hålla i eller sätta bakom ryggen/stjärten. Liften drevs av en bensinmotor som man fick tanka med jämna mellanrum, och vajern hade en förmåga att hoppa av lite då och då. Liften sattes upp provisoriskt 1968 och sedan permanent 1969.
Troligtvis sattes också lite belysning upp med gaslampor som tog god tid på sig att värmas upp. Kommunen var då med och drog fram elektricitet till backen och satte upp en liten värmestuga.
Liften kallades i folkmun för “Bananliften” – för handtagen var ganska bananlika! 😄
Handtagen hade en otrolig förmåga att äta/nypa fast vantar, så det var alltid någon vante som blev kvar i lifthandtaget och åkte med ner. Bara att åka ner snabbt och fånga sin vante!
Intressant nog upplåtits liften “kostnadsfritt till allmänheten under lämpliga tider” – alltså GRATIS lift för alla. Det var tider det!
Liften startade nere på den plana strandängen ungefär där södra hörnet på caféhuset är idag och 10 meter österut. Liften gick sedan upp i en smal liftgata och översta vändhjulet låg strax nedanför hörnet på tomten Östhamra 1:29. Längden på liften var ungefär hälften av dagens liftlängd.
På plana området nere vid liftstarten fanns inga hus att kunna gå in och värma sig i – varken för de som jobbade i liften eller för skidåkarna. Man blev lovad en värmestuga med elvärme när elen drogs fram i slutet av 60-talet, och det blev en liten barack/vagn.
Friluftsfrämjandet hade från 1968 skidskola med 150 barn och vuxna. Från Norrtälje Tidning 1969: “Det är full fart på skidåkandet i Norrtälje igen. Sammanlagt deltar närmare 150 barn, ungdomar och vuxna i slalom- och skidskolorna som anordnas av Skid- och friluftsfrämjandet.”
Friluftsfrämjandet tog mer och mer ansvar för backen och liften. Under den här tiden var det framförallt familjerna Bengtsson, Laven, Andersson, Nyman och Jonsson som var drivande för att få till en bättre backe och verksamhet.
Decennium1970-talet
Släpliften var rätt problematisk och säkerhetsmässigt inte tillfredsställande. Eftersom det var viktigt att säkerheten för liftåkarna hölls reglementsenligt, kom förslag om att skaffa en ny lift – en bygellift där man åkte två och två.
Kommunen tog in offerter och företaget Linden Alimak i Skellefteå fick uppdraget att bygga den nya liften.
Den nya liften var klar och besiktigad 15 februari 1971. Nu syns också att backen hade breddats upp betydligt. Gränsen mot grannen Björnö Gård var en begränsning – det gick inte att bygga/höja backen på grund av ägarförhållandena. Den gamla släpliften flyttades upp till Skäret i Hallstavik där den fick tjänstgöra i teknikbacken.
I mitten av 70-talet lyckades Bosse Andersson från Friluftsfrämjandet få tag på en “pistmaskin” – en Aktiv Sno-Trac som även kallades “snövesslan”. Den kom från Stora Blåsjön längst upp i norra Jämtland. Det var en svenskbyggd maskin från Aktiv-verken i Morgongåva. Till vesslan fanns en rulle fram och en rulle bak som kunde packa till snön hjälpligt. Vesslan hade en vanlig folksvagnsmotor som var “så där” svårstartad.
Det blev ju en fantastisk förbättring av underlaget – från skidtrampat till vesseltrampat!
En snöskoter köptes in av kommunen som snöpackare och räddningsmaskin. En viss varning för likheter med en mycket senare populära tv-serien “Pistvakt” – och det blev också ett tema långt senare för hela “Kvislien” 😉
Främjandet fortsatte med skidskola för barn och vuxna och det var växlande storlek på aktiviteterna framförallt beroende på hur snöiga vintrarna var.
Stenmarksvågen
Det var på slutet av 1970-talet som utförsåkningen formligen EXPLODERADE i Sverige – “Stenmarksvågen”. Även i lilla Norrtälje ville många åka utför och lära sig, och då hade Främjandet glansdagar.
Drygt 100 personer stod på kö och nu hade man också börjat ta betalt för liftåkandet. Under “gamla” tiden med repliften hade ju åkandet varit gratis.
Ett klippkort med 10 klipp kostade 2 kronor 1972, och sedan höjdes sakta priset med 1 krona vart tredje år. Det blev ganska snabbt ett dagkort så man slapp stå och klippa kort.
1971 hade Norrtälje Kommun bildats och nu var det fritidsnämnden som hade det formella ansvaret för backen, men Friluftsfrämjandets lokalavdelning fick det praktiska ansvaret med liftskötsel, skidskola mm.
1976 ställde 6 skidåkare upp i en snötom backe för att försöka få till en snökanon – det enda sättet att garantera skidåkning under en snöfattig vinterperiod.
KlubbNSC – Norrtälje Ski Club
1970 började några “slalomtokiga” ungdomar fundera på att bilda en alpinklubb för att utveckla skidåkningen mer åt tävlingshållet. Friluftsfrämjandet var inte så intresserade av att stötta tävlingsskidåkning – det var skidskola de satsade på. Då bildades NSC Norrtälje Ski Club.
I en källare på Björnögatan i Kvisthamra, hemma hos familjen Ringefors, träffades 4 alpinnördar och bildade klubben: Arne, Ewa-Maj, Björn och Gunnar. De fick ett startbidrag av Norrtälje stads idrottsnämnd den 1 december 1970 på 200 kr.
Klubben anordnade träningar och tävlingar: Klubbmästerskap och ungdomstävlingar. “Kalle Anka Cup” var stort i hela Sverige med deltävlingar i många distrikt och stor final i Duved.
NSC och Främjandet var drivande i att få till en höjning av backen. 1972 skrev NSC en skrivelse till kommunen för att få till en högre backe med lite jämnare fallhöjd. Utgångsläget var att det var ganska brant den sista 2/3 av backen – i början var det en transportsträcka ut till branten. Det fanns en stor skogsbeväxt yta åt söder och där var tanken att kunna fylla upp med massor för att få till en topp. Ytan bakom var ganska stor – ca 200 × 150 meter upp till Björnövägen som var den naturliga begränsningen åt söder – men markägarförhållandena var lite krångliga. Norrtälje stad ägde marken upp till “trädgränsen” och sedan söderut var det Björnö Gård som ägde ytan, och varken kommunen eller Björnö Gård var beredda att ändra ägarförhållandena.
NSC jobbade på, men som alltid var det osäkert med snötillgången och efter några dåliga snövintrar i mitten av 1970-talet minskade intresset för tävlingsåkningen. Klubben sökte hjälp med att få till konstgjord snö i backen.
I slutet av 1970-talet minskade aktiviteterna i NSC – flera snöfattiga vintrar, flera av entusiasterna flyttade från Norrtälje. Klubben lades ner och fördes över till “Småfåglarnas Vänner” – en kamratförening för skidentusiaster i Norrtälje.
Sedan dröjde det ca 25 år innan en ny alpinklubb startade – det blev RAK, Roslagens Alpina Klubb – och det är en helt annan historia som lever än idag.
Decennium1980-talet
Fokus i Kvisthamrabacken under 80-talet var höjning av backen, lokaler och snötillverkning.
I början lånade man in en snökanon från skidklubben i Riala. Den fungerade och gav snö, men den fanns inte i backen när den behövdes – Riala hade ju förtur på sin kanon. Det dök upp diverse hemmabyggen som fungerade, men det behövdes många sprutpunkter.
Backen var unik på det sättet att man använde (och använder än idag) vatten från Kvisthamraviken – det vill säga saltvatten – vilket var unikt i snösprutarsverige. De flesta backarna hade sötvatten från insjöar. Bra eller dåligt med salt? Ja, det tvistar de lärde om!
Kommunen var delvis med på satsningen och efter några år köptes det in “riktiga” snökanoner. Under många år lånades det in kompressor för att förse systemet med luft.
Många meter luft- och vattenledningar lades ut i kanterna på backen och på vissa ställen grävdes de ner. På dessa ledningar kopplades sedan snökanonerna in via slangar.
1984 gjordes en första större höjning av backen då Bosse Andersson ordnade till fyllnadsmassor. En höjning skedde med utfyllnad i östra och södra delen av backen mot Björnö-gränsen. En “topp” på några meter lades i sydöstra hörnet. Även en tilfartsväg från Björnövägen byggdes så man smidigt kunde köra in fyllnadsmassor mot backslänten.
Den första uppfyllningen gav ny inspiration till att försöka få till en uppbyggnad mot Björnövägen. 1986 gjordes ett förslag från Norrtälje Slalomklubb med KA i spetsen – med höjning upp till hela 100 meter (kanske lite storhetsvansinne!) – men det var ett sätt att fokusera på en utveckling av backen. I 75-meters-förslaget ingick också en toppstuga högst upp på berget med fantastisk utsikt över Kvisthamraviken – och en ny lift inplanerad på i stort sett samma ställe som det till slut blev 2012. Hela förslaget finns som bilaga till Sagan.
Kvisthamrastugan
Länge saknades ordentliga lokaler vid backen. 1988 köpte kommunen in en barack från gamla färjeläget vid Norrtälje hamn. Huset sågades isär, flyttades till backen – och hamnade på sin plats där den fortfarande står: nuvarande värmestuga och café “Kvisthamrastugan”.
Det blev ett lyft för Främjandet – en föreningslokal och värmestuga för skidåkarna, men det behövdes fler lokaler för maskiner mm. Föreningen erbjöd sig att bygga två hus intill liftstationen och i slutet av 80-talet kom husen upp med garage, verkstad, förråd och personalutrymmen. Ett pumphus byggdes också för att förse snökanonerna med vatten från viken.
Ett liftkort från 80-talet – nu dagkort och priset hade höjts till hela 10 kr!
Decennium1990-talet
Nu kom det plötsligt åkare i backen på “en skida” – snöbräda eller snowboard! Det blev fler och fler som ville bygga hopp och tricka. Även skidorna ändrades under 1990-talet – först timglasskidor och sedan carvingskidor – kortare, bredare och mer lättåkta.
Kommunen var på hugget och 1991 gjordes en stor geoteknisk undersökning av markförhållandena i backen. Det blev sedan underlag för den stora uppbyggnaden 20 år senare. 1994 skrevs en ny skrivelse om uppbyggnaden – ett negativt svar blev det.
Den aktuella marken hade sålts till Siab som planerade för den stora utbyggnaden av “Björnöstaden”.
Men bara 2 år senare kom ett positivt besked om en uppbyggnad till grantoppshöjd (ett relativt begrepp). I slutet av 1990-talet gjordes en uppfyllning av en triangel i övre vänstra delen av backen. Den blå delen är befintlig backe och den röda rutan är det omtvistade området som godkänts i detaljplan som blivande skidbacke med en upphöjning till grantoppsnivå (ca 43 meter över havet).
Fortfarande en ganska smal liftgata – med gamla liften.
Decennium2000-talet
Sakta men säkert hade backen börjat växa. På flygbilden från 2000 ser man husen nere vid liften, caféet, servicehuset, pumphuset och liftgatan (fortfarande ganska smal), till väster om liftgatan den nya nedfarten, skogsslingan och infartsvägen från Björnövägen och högarna med massor i sydöstra delen.
Planerna på utbyggnad fortsatte. 2004 gjordes “Stora branten” (backen längst österut) i ordning. Man började hugga av all skog upp till Björnövägen 2007, och planeringen för den slutgiltiga uppbyggnaden var i full gång.
2004 kom en ny aktör in i bilden – RAK (Roslagens Alpina Klubb) – som snabbt växte och engagerade många barn, ungdomar och föräldrar. RAK var också mycket intresserade av att få en högre och längre backe.
Med mer folk och aktiviteter i backen behövdes också en ombyggnad/utbyggnad. 2007 renoverades caféhuset med toaletter, värmestuga, kök och föreningslokal – nu kallad “Kvisthamrastugan”. Pumphuset byggdes också ut.
Vid den här tiden var kultserien om skidorten “Svartlien” stort i Sverige – och i folkmun blev det ju “Kvistlien” som det naturliga namnet på Kvisthamrastugan. Till och med en kabinbår i cafeterian blev det! 😄
Som lite udda inslag i backens aktiviteter kan nämnas “scooterkross” uppför backen och rodeltävlingar utför backen med Skärgårdens Kälk- och Rodelklubb från Ljusterö.
Under 2000-talet kom också sommarverksamheter igång – det byggdes en XC-bana för mountainbikecykling i och runt slalombacken.
Decennium2010-talet
Nu tog verkligen uppbyggnaden av backen fart. Många byggprojekt pågick i Norrtälje – bland annat flygfältets handelsområde och Färsnas utbyggnad – så Kvisthamrabacken var perfekta stället att köra tippmassor till. Nära = billigare för byggherrarna, och höjningen blev äntligen av efter 40 år!
Liften från 1971 hade varit med i drygt 40 år och det beslöts att sätta upp en ny lift mer mitt i backen. Där den gamla liften gick blev det flera nya nedfarter och så småningom “Parken”. Hela projektet var klart 2012.
Nu kom också flera hus till i området: uthyrningshus/klubblokal som RAK hade hand om, ett målhus nere på det plana målområdet, och ett servicehus i anslutning till nedre liftdelen. Pistmaskinerna blev större och ett pistmaskingarage byggdes i södra delen av vändplan/parkeringen.
Bågskytteklubben tog över RAK:s lilla uthyrningsbod och bedrev bågskytte väster om parkeringen/vändplanen – naturligtvis bara som sommarverksamhet! 😄
🎿 100,22 km/tim utför Kvisthamrabacken – speedski på högsta nivån med Johan P den 1 april 2012. Inget aprilskämt!
Nutid2020-talet
Utvecklingen av backen har fortsatt. 2025–26 har ett nytt snöläggningssystem kommit på plats och en barnbacke med tunnellift.
På kartan till höger finns de gamla liftarna markerade: Grön = repliften 1968–71, Svart = bygelliften 1971–2011, Gul = bygelliften 2012–
Kvisthamrabacken – den perfekta backen i vår del av alpinvärlden!
BilagorHöjningsförslag
Historiska förslag till höjning av backen.
NSC – berättat av Gunnar LodinDet var en gång…
Det var en gång för mycket länge sedan …
När alpinåkar-Sverige fortfarande var ett lilleputtland. En viss Bengt-Erik Grahn från Tärnaby (Kittelfjäll) uppe i Lappland var sååååå nära att bli världsmästare i slalom 1966 i Portillo (Chile), men det gick åt fanders. Vi entusiaster hade honom som en stor idol, men medelsvensson hade inte så mycket koll och intresse för att åka utför – längdåkning och backhoppning var det som gällde.
I vår lilla avkrok av alpinsverige i Roslagen, där högsta “bergen” var ca 50 meter över havsytan, var inte alpin skidåkning så välrepresenterad. Det fanns en del entusiaster som trampade till backen med skidorna i en timme och sedan åkte utför i 20 sekunder.
I Kvisthamrabacken i sydöstra delen av Norrtälje stad hade under några år huggits fram en liten åkyta i den branta slänten. Friluftsfrämjandet började med skidskola för nybörjare troligtvis 1968.
En lift tillverkades av Bröderna Nyströms Smide i Norrtälje med stålvajer och aluminiumhandtag som man kunde hålla i eller sätta bakom ryggen/stjärten. Liften drevs av en bensinmotor som ofta trasslade och behövde tankas då och då – dessutom hade vajern en förmåga att spåra ur ibland. Handtagen hade en otrolig förmåga att äta/nypa fast vantar, så det var alltid någon vante som blev kvar i lifthandtaget och åkte med ner. Bara att åka ner snabbt och fånga sin vante!
Samtidigt med liften högg/rensade man bort en del träd österut och fick då fram en större åkyta som var början till dagens bredare backe.
Vi var några entusiaster som tyckte att svänga runt käppar (åka slalom) var kul – nästa dimension i utförsåkningen. Vi trampade tillsammans i backen och “lånade” vägkäppar i bambu från vägstyrelsen grannlaga.
1970 tyckte vi att det var dags att bilda en alpinklubb. Sagt och gjort – i en källare på Björnögatan i Kvisthamra, hemma hos familjen Ringefors, var vi 4 alpinnördar som träffades och bildade klubben: Arne, Ewa-Maj, Björn och Gunnar. Vi fick ett startbidrag av Norrtälje stads idrottsnämnd den 1 december 1970 på 200 kr och slalomkäppar – som dock idrottsnämnden ägde – se protokoll ovan.
Vi arrangerade träning och tävlingar för barn och ungdomar (Kalle Anka Cup var det som gällde!) och inte att glömma Klubbmästerskap KM. Vi åkte på tränarutbildning till Duved i Jämtland och lärde oss hur man satte slalombanor och mer pedagogiskt lärde ut utförsåkningen. Det fanns en viss konkurrens mellan Friluftsfrämjandet och NSC – vi konkurrerade om samma skidåkare – men det fungerade bra, vi delade på ansvaret för backen och liften.
1971 hände något stort då en “riktig” lift (bygellift) monterades upp och en ordentlig liftgata gjordes i ordning. Nu var det Friluftsfrämjandet och Kommunen som var huvudansvariga för backen.
NSC var väl medveten om att backen var kort och ganska brant om man var nybörjare, och funderingar på en utbyggnad tog fart. 1972 lämnades det in en förfrågan till kommunen om att höja backen och köpa in marken söderut fram till Björnövägen. Problemet var att mitt i backen gick gränsen mellan Norrtälje stads mark och Björnös mark (Frötuna socken). Det tog sedan 40 år innan höjningen blev verklighet – men då fanns inte NSC längre.
NSC jobbade på, men som alltid var det osäkert med snötillgången. Efter några dåliga snövintrar i mitten av 1970-talet minskade intresset för tävlingsåkningen och klubben sökte hjälp med att få till konstgjord snö i backen.
I slutet av 1970-talet minskade aktiviteterna i NSC – flera snöfattiga vintrar, flera av entusiasterna flyttade från Norrtälje. Klubben lades ner och fördes över till “Småfåglarnas Vänner” som var en kamratförening för skidentusiaster i Norrtälje.
Sedan dröjde det ca 25 år innan en ny alpinklubb startade – det blev RAK, Roslagens Alpina Klubb – och det är en helt annan historia … som lever än idag.